Jag har i många, många år varit den som stått bakom kameran och gjort allt i min makt för att undvika att bli fotograferad. Ni vet, det där med dålig självkänsla och en uppfattning om att inte vara tillräckligt, smal, snygg, tilltalande… Det är säkert fler än jag därute som känner igen känslan. Och här är jag nu, i selfisarnas tidevarv.
(Blev just j…igt irriterad på självstavningskontrollen som absolut inte ville ta ordet selfisarna, utan skriver selvisarna istället, vad sjutton är selvisar, någon som vet? Nåväl, tillbaka till artikeln.)
Idag fotar jag mig gladeligen själv ur både smickrande och mindre smickrande vinklar. Kanske jag med ålderns rätt fått bättre självkänsla, kanske jag bryr mig mindre om vad folk tycker, eller också är det något annat. Men håll med om att det finns något befriande att våga ta bilder i alla möjliga och omöjliga situationer istället för uppställda, planerade turistfotografier.
Men visste ni att selfisarna har ändrat mer än hur vi själva tar foton. Selfisarna har ändrat hur marknadsförare tänker marknadsföring. Det har att göra med vad vi i branschen kallar: influential marketing, helt enkelt hur vi blir påverkad av vem. Framförallt handlar det om vad vi i den nya transparenta, digitala världen uppfattar som äkta.
I den journalistiska världen har vi alltid sett foton av den som blir intervjuad. Visserligen inte selfisar, men ändå. Dessutom har det i många år funnits vinjettbilder av journalisten för att ytterligare understryka vem det är som uttalar sig i text. I bild har politiker, skådespelare, rockartister, lobbyister, tyckare och idrottsmän stärkt sitt varumärke med kläder, accessoarer, kroppshållning och ansiktsuttryck.
Att vara genuin är ett måste
Det är få saker som har haft så stor inverkan på hur vi tänker på personliga varumärken och hur vi uppfattas som sociala medier i samklang med mobilens möjlighet att fotografera och publicera. Två saker som vi för ett par år sedan inte ens kunde föreställa oss.
Utan Sociala Medier skulle marknadsföring i stort ha fortsatt i samma bana som tidigare, med annonser i köpta mediekanaler, producerade av proffs till de stora organisationernas fördel. Med Sociala Medier har vi fått ett nya regelverk. Den första är att vem som helst kan publicera sin mening. Den andra regeln är att det ska kännas äkta. Som ett foto som är taget spontant i händelsen.
Faktum är att idag är det t.o.m. svårt att försöka vidmakthålla en falsk bild av vem du är och vad du står för, oavsett om du är privatperson eller ett företag. Sanningen kommer alltid fram så småningom, för någon är där med sin mobilkamera och tar en selfie.
Idag inser varumärken att det är där de måste vara, med på selfiebilden, eller kanske inte. Det beror ju på förstås, vad är det fotografen vill säga? Men eftersom så många fortfarande uppger att de tar köpbeslut (eller andra beslut för den delen) på vad deras nära och kära rekommenderar, word-of-mouth, finns det anledning att hänga på de som påverkar mest, som har störst inflytande i cyberspace.
När vi väljer att publicera något påverkar vi någon annan med vår vinkling av verkligheten, vi väljer helt enkelt synvinkel. Det är en rättighet men också en skyldighet, en skyldighet att ta ansvar för hur och vad vi publicerar. Jag tänker på Rotarys hederskodex där allt de gör ska utgå från att det är sant och aldrig kan skada någon annan. Men hur ska vi veta att vi inte sårar någon med våra ord? Vi kan bara utgå från att vi inte med avsikt tänker såra någon.
Det är så enkelt att det är skrämmande
Selfisen finns också som videoformat. Ni vet där någon sätter upp sin iPhone eller Android och spelar in sitt budskap. Idag kan alla göra sin röst hörd. Visserligen finns ingen garanti att det finns någon som faktiskt lyssnar, men alla kan iallafall publicera sig själv på det sätt de själva väljer.
Det betyder också att oavsett vad vi har för budskap så går det att få spridning. Vet vi vem det är på fotot eller på filmen och redan har ett positivt intryck är det lätt att bli påverkad. Hela världen flimrar dagligen förbi på våra skärmar, mobila eller inte. Ständigt möter vi åsikter och värderingar som vi håller med om eller opponerar oss mot.
När vi ser ett foto på den som uttrycker sin åsikt, när vi hör något uttala sig i en kort filmsnutt, när vi förstår att det är aktuellt, äkta och uppriktigt menat – det är då vi blir påverkade.
I morse när jag tittade igenom mitt flöde på Sociala Medier möttes jag mest av upprörda känslor och vanmakt. Inför kulturkrockar, värdegrundskonflikter, förändrade livsvillkor och en helt ny världsbild står vi förvirrade och uppgivna. Kvinnor v/s män, infödda v/s inflyttade, unga v/s gamla, småföretagare v/s facket m.m., m.m…
Vem äger sanningen
Jag tror på rätten att få tro och tycka vad vi vill. Jag tror på rätten att få uttrycka vad vi tycker och tror. Jag tror på rätten att få välja själv. Men jag vet inte vem som sitter på sanningen. Jag vet inte vem som har mest rätt och vem som har mest fel. Finns det en gud eller flera? Är det självvalt att bära burka eller inte? Attackerar jag alla muslimer om jag publicerar en bild på Muhammed eller är det överdrivet? Förstärker jag SD och rasistiska trender om jag uttrycker mig oförsiktigt om flyktingpolitiken? Jag vet inte, jag har inte sanningen?
Däremot vet jag att jag är rädd. Jag är rädd för en smygande förändring där dessa rättigheter inte längre är för alla. Men jag har bestämt mig för att vara med i debatten. Jag har bestämt mig för att inte tiga still. Jag har bestämt mig för att ta plats för att försvara rätten till åsikts-, religions- och yttrandefrihet.
Använd din rättighet du också. Ta din selfie, spela in en videosnutt, påverka din omgivning. Se till att bevara våra rättigheter!