Jag sitter på Centralen i Stockholm och bara iakttar och lyssnar. Vilket fantastiskt vimmel. Mitt tåg är inställt och jag har fått en hel timme att bara vara. Bredvid mig är det tre ungdomar med asiatiskt ursprung som med stort engagemang diskuterar något på sitt eget språk. Jag uppfattar dialogen som positiv, men hur kan jag göra det? Jag förstår ju inte ett enda ord.
Gesterna är många och de faller in i varandras kommentarer, men blickarna är pigga och glada, därför tror jag inte att det är ett ilsket samtal eller en argumenterande dialog. Jag tror också att de imiterar någon annan, bara genom att en person föreställer sin röst. Gud, vad nyfiken jag blir. Ska jag fråga vad de pratar om?
Skulle någon av mina söner vara med nu skulle de tycka att jag är helt d…m i huvudet. Helt klart skulle någon av dem säga: ”måste du prata med alla du möter?”. Kanske inte det, men möten är det bästa som finns. Det finns inget bättre sätt att lära sig nya saker än genom samtal med andra människor. Den samlade erfarenheten som finns runt omkring är enorm, men oftast är vi för fega, konservativa och blyga för att ta del av den.
Det är mina fasta övertygelse att den bästa egenskapen och kanske då ledaregenskapen är nyfikenhet, med betydelsen av uppriktigt intresserad av andra människor. Om du som ledare är uppriktigt intresserad av dina medarbetare så kommer de att känna det, uppskatta det och förhoppningsvis därmed vilja ge ännu mer. En positiv spiral helt enkelt. Så jag fortsätter helt enkelt att vara intresserad av andra runtomkring mig, att vara nyfiken. Vem är du nyfiken på just nu?