Jag läste nyligen en artikel om att svara på andras bloggar men också att hantera de svar du får på din egen blogg. Det fick mig att fundera. Jag har under bloggutmaningen regelbundet svarat på andras blogginlägg och gjort det i anslutning till inlägget på deras egen bloggsida. Ibland bara med uppmuntran och igenkännande men ibland också med genomtänkta svar utifrån min yrkesmässiga kompetens.

Svarar du på rätt ställe?

Det har jag gjort utifrån att de flesta bloggare vill ha fler kommentarer. När jag för ett par dagar sedan fick en länk från en annan blogg, fick det mig att tänka till. På någon annans sida än min egen webbsida gör mina ”smarta” inlägg inte så stor nytta för mitt eget varumärke. Eller gör det det?

I artikeln som finns på en bra hemsida att följa: www.copyblogger.com – markerar författaren att visst, vi vill gärna ha era genomtänkta kommentarer hos oss, men använd de hellre på er egen sida och länka till oss.

Mycket av kommenterandet runt bloggar har flyttat till andra kanaler, som Facebook, Twitter och LinkedIn, ni vet de sociala mediekanaler som vi lägger våra blogglänkar på för att få fler att läsa våra inlägg. Jag väljer också ganska ofta att bara göra en kommentar direkt vid länken i t.ex. Facebook, eller vid en RT i Twitter.

Kritiserar du andra i dina inlägg?

Jag har också läst i både blogginlägg, twitterflöden och facebookflöden hur ”författare”, ”experter” eller självutnämnda ”tyckare”  kritiserar andras sätt att tycka eller uttrycka sig på nätet och i Sociala Medier. Framförallt har jag reflekterat på min egen reaktion av de här inläggen. Det kan t.ex. stå:

”Jag blir så trött när andra kommenterar hur jag ska bete mig på FB…”
”Jag läste på Twitter hur någon gnällde på…”
”Jag tänker inte ändra på mig oavsett vad andra tycker, vill de inte följa mig så…”

Min reaktion är att jag inte vill uppmuntra vederbörande att strunta i vad andra tycker. Den är snarare att jag funderar på varför den här kommentaren var nödvändig och hur den ger en positiv bild av den som lade ut inlägget? Blir det återkommande med samma sorts inlägg från samma avsändare börjar jag snart att bli irriterad.

De här personerna har ju ändå gjort som jag påtalat innan, svarat på ett annat inlägg i sin egen kanal med en egen åsikt. Så… då borde det ju vara ok.

Precis som i irl (i riktiga livet) och framförallt i Sverige, är vi benägna att peka finger samtidigt som vi sitter med fingrarna i syltburken. När vi blir publika, när vi börjar synas som varumärken och unika individer i större sammanhang, som Internet är, är det lätt att samla ihop många detaljer och lägga ihop till en helhet. Negativa inlägg läggs på högen av tidigare negativa kommentarer och blir snart det som gör att vi inte ser skogen för alla träd.

Det du skrivit finns kvar…. alltid?!

Vi kan titta tillbaka och få dokumenterat precis hur kommunikationen har sett ut tidigare. Det gör att varje enskilt inlägg blir viktigare och viktigare – om vi är aktsamma om vårt varumärke.

Jag såg senast idag ett inlägg som innehöll ett könsord och min spontana reaktion var: ”Men nej! – men du som är så ödmjuk och rar… vad hände nu?” Om det fanns fog för ett starkt ord? Tyvärr inte den här gången. Men det var bara första gången, så jag hoppas att det inte händer igen.

Måste vi alltid vakta vårt varumärke?

Får vi då inte vara som vi är och måste allt vara PK och genomtänkt? Tja, det är väl upp till var och en av oss. Igen, jag tror att det inte är så stor skillnad från vanliga livet. Vad gör du när du går på torget i stan eller sitter på restaurangen på fina gatan eller är med på en nätverksträff för branschfolk eller…?

• Skriker du högt ut hur förbannad du är och använder F-ordet?
• Berättar du för varenda person du möter hur någon annan har kritiserat dig och att du struntar i det?
• Pekar du finger och säger att den där och den där vet inte hur man nätverkar?

Så, om du agerar på ett sätt när du är hemma med vänner och ett annat när du går på stan eller är på jobbet, vad anser du då att du är när du skriver på nätet? Det är så du ska agera. Du ska vara du och de som ser det du skriver ska känna igen det du uttrycker, men med vetskapen och medvetenhet att det syns betydligt längre än innanför dina sovrumsdörrar.

Och ja, jag gjorde det jag också: stoppade fingrarna i syltburken och pekade finger. Men jag är ju bara som er andra, helt vanlig… och i det här fallet fullt medveten. 🙂