Idag har jag så många intryck att jag nästan inte kan sortera dem och framförallt har svårt att hitta hur jag ska förmedla mina intryck. För de är nämligen inte samstämmiga – de spretar och pekar åt olika håll, ändå handlar de på sätt och vis om samma sak. Ibland kan det vara svårt att veta åt vilket håll vinden blåser. Men det här handlar om hur vi ser på oss själva och omvärlden, hur vi bedömer det som är här och nu. Samtidigt handlar det om jaget eller ännu hellre om egot.

Narcissistiska drag

Först läste jag en lång artikel i DN som belyste den nya generationen av narcissistiska personligheter. Ni vet alla de där gångerna när vi säger att: ”80-talisterna, de bryr sig bara om sig själva och gör bara det de själva vill.” Kanske det är barn av ännu yngre generationer. Den barnkull som växer upp med övercurlande föräldrar och som med självklarhet ifrågasätter betygen fast det kan vara så att det är en rättvis bedömning är rätt stor.

Det är så oerhört lätt att nicka och hålla med artikelförfattaren. I alla fall utifrån min horisont, som de senaste 15 åren har haft förmånen att undervisa många unga och också haft en känsla av att det har skett en förskjutning i hur vi betraktar vår egen prestation i klassrummen. Många elever har en uppfattning om att de är bättre än de faktiskt är.

Jag gör det ofta, går upp i en text och nickar medhållande. Kanske jag har extra lätt att se saker ur synvinkeln som presenteras för mig, eller också kanske det är så att rätt presenterat så är det lätt att förstå argumenten.

Det ser olika ut från olika håll

Sen läste jag ett öppet brev till en medieprofil som tidigare hade kritiserat Jan Björklund i ett lika öppet uttalande. Visserligen var det lite svårt att läsa utan att först ha läst det författaren hänvisade till, men jag förstod andemeningen. Det är så stor skillnad på var vi bor hur vi uppfattar att skola och utbildning ser ut, att det går inte att uttala sig för alla utifrån ett perspektiv. Och lite var det nog meningen att peta ner den kritiserade från höga hästar och dålig verklighetsförankring.

Jag har skrivit om det tidigare när jag pratade om bubblifieringen, där vi frottérar oss med likasinnade och missar att se hur det ser ut runt hörnet. Men grejen är den att jag förstod den här läraren också. Hur många kämpar och kämpar för att i motvind hålla näsan över ytan? Hur det känns oerhört kränkande att bli negligerad och fördummad fast en ständigt pågående kamp. En kamp där det inte finns utrymme för individuella utvecklingsplaner, UF-företagande och ett entreprenöriellt förhållningssätt.

Det gör mig ont att inse att vi alla inte har samma förutsättningar vilket väcker stor sympati och önskan om att hjälpa.

Entreprenöriellt förhållningssätt

Efter det läste jag Johan Staël von Holsteins inlägg på Facebook. Ett upprop för entreprenörskap, om att det är den viktigaste valfrågan oavsett. Alla andra frågor är också viktiga, men om vi inte har ekonomi och en möjlighet till att skapa nya arbetstillfällen så faller allt annat. Och återigen håller jag med. Jag känner mig som en vindflöjel. För samtidigt har jag ju precis läst att just den synen är det som har varit medskapande till våra narcissistiska ungdomar och att andra måste först få en plattform innan… innan vi kan börja med det entreprenöriella.

Jag inser som har föreläst i många år inom arbetmarknadspolitiska åtgädsprogram, att de som hittar sin grej, både växer som människor och bidrar till en positiv ekonomisk utveckling. Samtidigt inser jag att alla kan inte vara entreprenörer och framförallt ska inte vara det.

Min egen förträfflighet övervinner allt

Avslutningsvis läste jag en artikel som jag har upplevt många gånger. Senast här i veckan faktiskt. Om hur många män är så uppfyllda av sig själva och sin egen förträfflighet att de inte lyssnar på den kvinna som de har framför sig. Nej, inte alla män, men alldeles för många. Jag blir lika fascinerad varje gång som jag vid något tillfälle möter en ny kontakt (en man i det här fallet) och inleder ett samtal. Ni vet, de där samtalen där då vi gemensamt försöker hitta den minsta gemensamma nämnaren.

I det här fallet så visste den säkert 20 år yngre mannen än mig själv, bättre om det mesta som kom upp på tapeten. Han hade varit på fler ställen, hade mer inflytelserika vänner, hade klättrat högre, provat mer och… ni vet. Idag bryr jag mig inte så mycket. Men det är märkligt. Och han borde rimligtvis ingå i den narcissistiska generationen. Kanske att de har samband.

Vad betyder det? När individer ser sig själva som så upphöjda över andra att de inte ser och lyssnar på sin omgivning – när det liksom inte finns något att hämta från andra än de själva godkänt? Vi retuscherar det mesta, vi målar över och späder på, vi förskönar och höjer upp. För idag är det så lätt att ta fram den bild som vi själva väljer.

Bubblifieringen fortsätter på Sociala Medier

Dessutom har jag också följt en tråd eller ”debatt” på Sociala Medier där det har varit en del fula personliga påhopp och där följare/gillare tar ställning för eller mot den ena individen. Där det kastas sten i glashus eftersom man upprepar varandras beteenden. ”Det är du som är… ” och publicerar offentligt sina åsikter som självklart är den rätta. Bubblifieringen i sin förträfflighet. ”Jag har så många som tycker likadant som jag gör, då måste jag ha rätt. ”

Rätt till våra åsikter har vi alltid. Men det betyder inte att vi har rätt i sak. Och vem som har rätt i sak är jag inte kvinna att bedöma. Men jag vet att vi går mot valtider och där valmöjligheterna är fler än någonsin. Jag vet också att det gör det så mycket svårare. Idag är det inte ens ett val om olika block, för jag vet inte riktigt vem som tillhör vilket block och vad de olika blocken står för.

Snart är det september och tid för val

Jag vet också att jag kan hitta åsikter och ståndpunkter som jag håller med om från i stort sett alla partier. Det som gör mig förbannad är att vi har tappat ödmjukheten och empatin på vägen. Vi är så övertygade om att vår egen tolkning är den rätta att vi inte ens tar in och lyssnar på andras synpunkter.

Idag är jag mer förvirrad än någonsin. Men jag vet vad jag ska göra. Fortsätta läsa många inlägg, artiklar och synpunkter. För det är klart, någonstans i hjärtat finns det något som berör, som stämmer med min värdegrund och som får mig att ta beslut. Så länge jag bara diskuterar med likasinnade kommer jag dock aldrig att vara 100% övertygad, för argumenten blir urvattnade och tama utan att bli stångade mot ett kraftigt motstånd.

Det här vill jag!

Mitt jag, mitt ego, vill bestå av ett generöst hjärta. Mitt ego vill bjuda in och vara inkluderande. Mitt hjärta har svårt med människor som är uppfyllda av sin egen förträfflighet. Men mitt hjärta säger också att fler kan om de visste vad de ville. Fler kan mer än de tror. Fler behöver någon som ser dem och pushar på. Och några behöver titta sig i spegeln och inse att de är rätt ensamma på piedestalen som snart ramlar omkull.

Och nej, det här kommer aldrig att bli en politisk blogg, bara ett inlägg i var vi är och hur vi ser på saker och ting.