Alla vill vi känna oss betydelsefulla, omtyckta och kompetenta. Iaf enligt FIRO-modellen. Sonen hade hemtenta idag och jag blev påmind om gamla kunskaper. Samtidigt, alla dessa modeller som ligger till grund för både organisationsutveckling, kommunikation och marknadsföring är tidlösa och allmängiltiga.
Egentligen är det helt oförklarligt varför vi fortfarande blir missförstådda, råkar i konflikt, har svårt att nå fram, känner oss överkörda, blir ignorerade. Vi vet ju hur vi borde göra det bättre. Som social varelse är mitt behov av att tillhöra stort. Vi är alla rädda att bli ignorerade, avvisade och illa omtyckta.
Därför är det ännu mer oförklarligt hur vi väljer att uttrycka oss. Jag tänker förstås fortfarande på den hårda politiska debatten som pågår runt omkring oss. Jag menar rasistiska uttalanden, fördömande påhopp och religiösa floskler. Viljan att vara ödmjuk och inkludera istället för att exkludera är alldeles för liten.
Jag har iaf ett stort behov av att tillhöra och vara omtyckt. Därför är min längtan att besöka hemstaden så stor när jag befinner mig på andra sidan Atlanten. De här två veckorna hemmavid har jag minglat, fikat, besökt, nätverket och afterworkat. Behovet att veta att jag fortfarande existerar i mina vänner och bekantas medvetna är nästan skrämmande stort. Men ensamhet när man är ensam är ännu mer skrämmande.
De dagar jag befunnit mig i mitt hem i South Carolina med vetskapen om att ingen vet var jag är, ingen förväntar sig att jag ska dyka upp, ingen saknar mig och ingen kommer att spontant komma på besök eller föreslå en gemensam lunch eller kopp kaffe. Den ensamheten är svår att förklara och kan kännas djupt inne i mitt innersta.
Tack alla nära och kära för att ni öppnar era armar, bjuder in mig i era sammanhang, ser mig och erkänner mig, ger mig tummar och uppskattning. Vänskap är som näring för själen och ett elixir för livet. Utan er är jag inget, med er är jag allt.