Tryck- och Yttrandefriheten är en självklarhet för många av oss. Voltaire påstås ha sagt: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Idag mer än någonsin är den meningen aktuell. Statistiken visar att fler anmäler till polisen att de blivit kränkta, allt som oftast via webben och främst då Sociala Medier. Alla kan publicera, tycka och kommentera… Är det bara bra?
Vad vi säger i goda vänners sällskap brukar normalt stanna där. Idag säger vi det till våra ”vänner” på nätet. Tänker vi över huvud taget tanken ”självcensur” – eller med andra ord, bara för att jag kan och tycker behöver jag säga det högt?
Visserligen har vi rätt enligt lag att säga och tycka vad vi vill, men min fundering är: behöver vi därför säga det? Och … vem avgör vad som är lämpligt och moraliskt samt kanske t.o.m. nödvändigt att uttrycka, för att åstadkomma förändring, förhoppningsvis förbättring. Jag hittade den här artikeln från ”the Guardian” som fick mig att börja fundera.
Vi applåderade när kvinnor för första gången fick delta i OS i London 2012 från Saudi Arabien. Är det bra eller dåligt? Hjälper det demokratiseringen och kvinnors rätt i samhället? Eller är det sanslöst att de inte redan har deltagit i hundra år? Debatten har förekommit och vi uttrycker oss med eftertänksamhet och viss självcensur, eller?
Jo, jag tänker mig för, både en och två gånger, när jag bloggar, twittrar och facebookar. Jag tänker på varumärket jag representerar, jag tänker på konsekvenser och jag tänker på om jag kan förnärma, orättvist kritisera eller på annat sätt ”trampa i klaveret”. Kanske är det därför jag inte har 30,000 följare och läsare. Kanske är det därför jag kan kalla mig lagom, kanske är det därför…
Men frågan kvarstår:
Är självcensur bra eller dåligt?