Det är måndagkväll och jag är äntligen hemma i Sverige. Varje gång blir jag lika förvånad hur lång resan från Columbia, South Carolina till Västerås känns. Dessutom är jag imponerad av alla passagerare som är betydligt längre än vad jag är (jag är 1,58m) som ändå klämmer ihop sig i ekonomisektionen och tycks sova som stockar hela vägen. Själv känner jag hur benen redan efter en timme börjar somna. Jag blir störd varje gång flygvärdinnorna passerar och känner oro inför varje luftgrop. Jag är helt enkelt inte bekväm med att flyga.
Min medpassagerare var en betydligt vanare resenär än vad jag är. I sitt jobb på Ericsson hade hen rest över hela världen, Kina, Sydafrika, Panama m.m. Jag börjar känna en viss vana att resa USA-Sverige – men jag blir aldrig helt bekväm med att flyga. Den här gången var det extra mycket turbulens och kaptenen bad oss spänna fast oss och meddelade att det skulle hålla på i minst 35 minuter. Puhhh… det var en pärs.
Det är väl så här livet är. Allt som vi känner oss bekväma och införstådda i bekymrar oss mindre än det som känns främmande och lite skrämmande. Det spelar ingen roll om det handlar om flygning, tala inför en grupp eller ge sig ut på Sociala Medier för första gången. För mig finns det visserligen en viss anspänning innan jag ska föreläsa, men sällan för att jag inte vet hur eller vad. Och Sociala Medier – tja, det är ju där jag brukar hävda att jag är expert, eller iaf. kunnig och påläst. 😉 Flyga däremot…
Orolig inför i morgon
Jag lite orolig inför i morgon. Jag ska ha ett webbinar – det är alltid annorlunda än att ha direktkontakt som jag har vid vanliga föreläsningar. Det är svårare att läsa av åhörarna och det är otroligt svårt att behålla energin samtidigt som det är viktigt att variera tempo och intensitet. Den som lyssnar måste känna att det är levande trots att det är digitalt. Det krävs total fokus och förmåga till inlevelse.
Den senaste tiden har jag deltagit på flera webbinars som åhörare. Precis som irl så är det stor kvalitetsskillnad på utförarna. Och jag antar att mottagarna upplever det olika också. Den föreläsaren som jag gillar bäst tycker någon annan är sämst. Livet är som en normalfördelning. Jag inser att kan jag få 10% att bli entusiastiska och vilja ha mer, så har jag gjort ett bra jobb.
Men vem är nöjd med 10%, inte jag iaf. Vi önskar alltid ett bättre resultat än vad som kanske är rimligt och relevant. Jag lovar att återkomma hur det gick. För dagens inlägg, med tanke på den långa resa jag har i benen kan jag konstatera… att i morgon behöver jag göra precis som piloterna som flög oss över Atlanten.
Jag behöver ha en bra start så att jag snabbt kommer upp på en behaglig höjd. Under resan ska jag göra det så givande som möjligt för mina medresenärer. Till sist ska jag landa webbinaret smidigt och med mersmak, så att mina passagerare vill resa med mig igen. Ja så ska jag göra, så enkelt kan det vara.
Fridens – vi hörs i morgon.
PS – du kan fortfarande hänga på och vara med du också: Blogga med framgång är temat. – DS