Jag blir lika fascinerad varje gång jag ska flyga hem, över mängden papper jag behöver visa upp, som boende med L2-Visa i USA.
Inte nog med att hela Visa-ansökan ska med varje gång, jag måste också bevisa att jag är gift och ha med mig det nyaste intyget för när jag senast kom in i landet. Det är lika bra att ha allt med sig – varenda decimal kan vara väsentlig, det beror helt på vem som sitter vid disken vid passkontrollen. Det konstiga är ju att de har tagit både fingeravtryck och scannat mina iris, men det används aldrig som identifikation.
I min digitala värld borde det vara lättare än vad det är. Nu är jag ju liksom registrerad en gång för alla – men nej. Upp till bevis, igen och igen.
Samtidigt skapar det stress och oro. Var gjorde jag nu av alla papper? Har jag med mig allt jag ska ha? Det räcker inte med P:na – Pass, Pengar och Piljett.
Hem till Sverige är det aldrig några problem. Då vinkar de bara förbi mig – typ: skönt att bli av med henne.
Den fria rörligheten är aldrig så fri som vi gärna vill tro. Mitt liv som expathustru har verkligen fått mig att se på världen med andra ögon. Att vara ny i ett land får mig verkligen att känna mig annorlunda. Framförallt har det varit svårare än jag trodde med enkla saker – som att skaffa mobilabonnemang eller få ett bonuskort på de stora varuhuskedjorna. För här är jag inte betrodd. Det känns obehagligt.
Eftersom jag inte har någon kredit någonstans och därmed bevisat att jag kan betala det jag är skyldig, får jag heller inte köpa eller tillgång till alla förmåner. Även om jag betalar kontant. Märkligt, tycker jag… undrar vad de som flyttar till Sverige tycker om våra regler, seder och bruk?
Annorlunda är världen, var vi än befinner oss. Och i det lilla kan jag känna mig utanför.