I morse när jag satt i bilen med sonen bredvid mig på passagerarsätet, vi pratade för fulla muggar – såg jag plötsligt… en polis tog ett steg ut i gatan och började vinka in mig. Ni vet alla frågor som börjar snurra i huvudet: Hur fort körde jag? Har jag säkerhetsbältet på mig? Hur smutsig är registreringsskylten (nja, kanske inte den just) Var har jag mitt körkort? (hjälp, har nog bara mitt amerikanska på mig) Hur länge sen var det jag drack alkohol (lördag borde vara tillräckligt, eller?). Tänk vad mycket auktoritet den där uniformen fortfarande har.
Jag är fascinerad av hur vi reagerar på signaler och hur lätt det är att lära hjärnan vad och hur den ska reagera på dessa signaler. Det gäller så väl i stort som smått. Signaler kan vara påtagliga som en polis med full uniform och reflexväst och ibland bara en blick eller en suck. En hälsning eller kommentar säger så mycket mer än bara orden.
Glädjen under mitt Sverigebesök, i att möta alla vänner som så generöst kramar om och önskar välkommen hem, går inte att beskriva i ord. Från bokade möten till de spontana ger den energi som jag saknat. Cialdini har skrivit ett antal priniciper för hur vi påverkar och bli påverkade. De stämmer väl och jag lägger märke till en del av dem när jag varit på avstånd ett tag. Alla dessa människor som jag uppriktigt känner har en varm känsla för mig, tycker ju jag ännu mer om. Auktoriteten som polisen utgör, påverkar mig på ett annat sätt.
Men mest tänker jag på det där med värdegrund – något som jag återkommit till i mina inlägg om det politiska läget – peka finger och påstå att den andra sidan måste vara ”dumma i huvudet” – det gör mig bara ännu mer avståndstagande. Inte för att de ”håller på” den andra sidan – utan just för jag har svårt att förstå att så många inte respekterar andras åsikter.
Vilket också gör att jag på sätt och vis pekar finger åt mig själv, som inte respekterar de som inte respekterar. Det är knivigt det där.
Summa sumarum – Jag fick bara blåsa för nykterhetskontroll och visa körkort – det amerikanska fungerade alldeles utmärkt. Jag väljer precis som Mark Zuckenberg – att vara ”a force for good” – även om jag också skulle vilja ha en tumme ned ibland.