I morgon får vi gäster på middag. Det är svårt att flytta till ett nytt land och lära sig nya inofficiella seder och bruk. Hur gör de egentligen när de bjuder hem någon? Ska vi bjuda på allt? Vill de vara med och bidra med kanske efterrätt eller en flaska vin? Kommer de i tid eller femton minuter sent, kanske en hel timme senare?

Hur uppklädd och förberedd ska jag vara? Ska bordet vara dukat, ska det vara duk på bordet, ska det vara finporslin och tygservetter eller platstallrikar och buffébord? Frågorna hopar sig och än så länge har jag få svar.

Jag har iaf bestämt att det blir Paella, och självklart har jag tagit reda på om alla tål skaldjur. Jag vet att någon inte dricker vin och att åtminstone en person helst dricker rödvin före vitt. Visst finns det en viss oro och jag vill ju så gärna att det ska bli bra. Precis som det är när jag jobbar och får en ny kund. Egentligen är skillnaden mellan det privata livet och det professionella ganska liten.

Vårt varumärke blir påverkat av det vi levererar, både när jag är Lena privat och när jag är Lena som föreläsare. Mottagarna har alltid en förväntan och ibland är den lätt att uppfylla (för att ribban var satt lågt) och ibland är det svårare. Jag älskar att slå ur underläge. Ju mindre de vet om mig och ju färre förväntningar de har, desto bättre tycker jag att det är. Samtidigt har jag en längtan att i mitt yrkesliv vara eftersökt, citerad och uppbokad lång tid i förväg. Vilket ofta brukar betyda förväntningar.

I morgon sätter jag ribban för våra nya bekanta här på andra sidan Atlanten. Så här gör vi när vi bjuder på middag. Så här är nivån på maten, vinet och dukningen. Så här vill vi ha det.

För på något sätt är det så det är. Köper de mig så är det nivån som jag kan leverera som de får. Det blir inte bättre Paella än så här. Eller det blir en föreläsning som andas Lena rakt igenom. Det blir så därför det är så jag är. Eller som 100-åringen säger: ”Det är som det är och det blir som det blir”.