Ibland är det svårt att vara jag. Ni vet, det där med att ha flera hattar. Leva sitt liv här och nu samtidigt som man försöker ha ett helikopterperspektiv utifrån sin yrkesroll och bry sig om familj, vänner och bekanta världen över.
Men faktum är att det ibland kan vara svårt att förhålla sig till alla intryck, kommentarer, relationer och kompetens som florerar. Själv har jag nyligen kommit hem från en stor konferens med 2,500 deltagare från hela världen, med talare som ligger i spetsen när det gäller trender inom digital marknadsföring. Så hamnar jag i det lilla som t.ex. inför en golftävling och hur någon väljer att i gråzonen använda otydliga regler till sin egen fördel.
Ytterligheternas pendel är fascinerande, från centraliserat till decentraliserat, från kort-kort och uppknäppt till långt och tillknäppt, från flowerpower och alla älskar alla till kärnfamilj och trygghet. Som om allt verkligen är motsatser.
Livet är både och! Det stora och det lilla. Från vänsterkanten till högerkanten. Från att förstå till att inte vilja förstå. Från att acceptera och respektera till att vara arrogant och ignorant.
Jag funderar på hur min bild av Europa, Sverige, Västerås har förändrats sedan jag flyttade till USA för snart 18 månader sedan. Hur livet fortsätter som vanligt fast jag inte är närvarande. Hur vi tolkar och misstolkar de korta meddelanden som avståndet gör att vi företrädesvis använder oss av, som sms, mail och FB-uppdateringar.
Jag funderar på hur lite vi egentligen betyder i livet för de som fortsätter som förut. Hur lätt det är strunta i att ha och ta kontakt – bara för att det bara blir så och ingen annan anledning än så.
I påskhelgen spelade min man och jag golf varenda dag. Vädret var fantastiskt och vi njöt varenda minut. Det var lätt att ta det beslutet, för ingen krävde, önskade, förväntade sig vår närvaro. Faktum var att vi hade ingen annan kontakt med våra rötter än ett samtal till våra söner. Jag ringde ingen och ingen ringde mig. När vi är så här ”långt” bort så är vi liksom borta från radarn. Påskmiddagen inkluderar inte oss längre. Livet går vidare utan, utan oss, utan det som är närmast framför oss, så att säga.
Visst jag får massor av tummar på Facebook på flera av mina uppdateringar. Ungefär i samma utsträckning som alla som är på semester får uppmuntrande tillrop för härliga bilder och sköna, välbehövliga vilodagar. Det uppskattar jag enormt.
Jag har en vän som inte är med på Facebook – hen har jag skickat fyra handskrivna brev till sedan jag flyttade. Det är min förhoppning att de har uppskattats, men jag vet inte, för jag har inte fått något svar.
Däremot har jag fått handskrivna kort och uppmuntran från annat håll – som jag varmt har tagit till mitt hjärta. Det är så det fungerar, vi ger åt ena hållet och får tillbaka från andra. Livet är stort och livet är smått. Ibland för stort så att vi knappt räknas, ibland så smått att det blir futtigt och småaktigt. Balans är det jag letar efter.
Balans att vara här och nu – uppskatta det härliga som ligger mitt framför mig. Att förstå att det som varit är minnen för livet och nya kommer att skapas längre fram. Alla mina kontakter är värdefulla – inte alla på en gång, för det fungerar inte. Några är extra viktiga bara några minuter åt gången, andra tar större utrymme under längre tid. Bara för att jag inte ser varje person hela tiden betyder det inte att de är borta ur mitt minne eller hjärta.
Till alla er därute som jag har träffat och delat en tid med – vilken tur jag har haft. Ni har berikat mitt liv och jag inser att det är ni som har gjort mig till den jag är idag.