Jag vaknar tidigt för att vara en söndagsmorgon och välkomnar den nya dagen med glädje. Här, över Atlanten från Sverige, där vi är sex timmar efter i tid – har jag möjlighet att via mina sociala mediekanaler snabbt få aktuell information om både stort och smått. Dag två av #Blogg100 delar verkligen med sig av just både smått och stort. Jag har tagit del av allt från hur min bror ska använda dagen för att laga lok till sin fantastiska modelljärnväg, hur en vän blir berörd av en specifik sång och en tredje firar sin hunds sexårsdag till oro och artiklar om vad som händer i Ukraina och Ryssland.
Sociala Medier = kontakthållare
Sociala medier är helt sanslöst. Åtminstone för mig som befinner mig långt från mitt stora nätverk av familj, vänner och kollegor. Jag känner mig lycklig som fick den här chansen att bo utomlands ett par år, men också för att det händer nu, nu när det är lätt att hålla kontakt och ändå känna sig som en del av den verklighet som jag lämnade bakom mig. Här är allt annorlunda. Visserligen också ganska lätt och tillgängligt. Men annorlunda. Annorlunda kan vara bra och ibland skrämmande eller i alla fall göra mig avvaktande och tveksam. Jag som aldrig är tveksam annars.
Jag kan dra mig från att ringa ett samtal till elbolaget eller vår ”landlord” – hyresvärden, bara för att att det är så otroligt svårt att höra vad de säger i telefon, på en dialekt som är långt ifrån den skolengelska med brittisk accent som jag fick lära mig. Jodå, alla är trevliga och tillmötesgående, när vi möts öga mot öga. I telefon har de svårt för att förstå att jag verkligen vill att de talar tydligt och långsamt. Kan så förstå hur det är för någon som flyttar till Sverige och som inte har de språkfördelar som jag har här. Det måste vara oerhört hämmande. Vad fantastiskt många modiga individer det finns där ute.
Bilen = din förlängda arm
Här är allt större, större på alla sätt, men också mindre i vissa avseenden. Inte tillnärmelsevis lika många småföretag använder sig av sociala medier. I alla fall inte här i South Carolina. Skyltar längs vägarna av både mer proffsig karaktär och hemmagjorda är hur vanliga som helst, inte så konstigt i en stad där bussar knappt existerar och otroligt många kvinnor står utanför arbetsmarknaden, inte för att de inte får jobb, utan för att de ”jobbar hemma (work at home mum)” – med att skjutsa barn till skola och fritidsaktiviteter – ofta ganska långa sträckor.
Jag trodde att jag skulle vara ensam på ett lokalt gym mitt i ett villaområde kl. 08.30 en onsdagsmorgon. Men faktum är att halva parkeringen är fylld av bilar och ibland är det nästan kö för att komma in. Bilen är en förlängd del av deras kropp och som sagt, många, många kvinnor står utanför arbetsmarknaden.
Faktum är att vi knappt ser våra grannar, för med automatisk öppning av garageportarna går alla in i sina hem genom garaget när de stigit ur bilen i garaget. Vi ser aldrig våra grannar. Eller åtminstone väldigt sällan och inte ännu – vi får väl se hur det blir när det blir lite mer sommar. Mer sommar säger jag, för idag ska det bli över 20 grader och vi ska spela golf i en parturnering på vår ”country club”. Jag säger då det – watch out, snart kanske du ser ”real housewifes of Columbia” i en TV-ruta nära dig.
Ensamhet
Hur som helst, det är med tacksamhet som tar mig an den här erfarenheten. Redan efter tre månader inser jag att jag kommer att ta med mig så mycket mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Som t.ex. förmåga att vara ensam och ändå få ut så mycket som möjligt av dagen. Många säger att de ska ta med mig på det ena eller det andra och visa mig det och det stället, men det händer liksom inte. Här gäller det att göra saker själv. Alla är som sagt vänliga när vi möts, men det är ingen som ringer i telefon eller på dörrklockan. Det kan bli riktigt ensamt mellan varven. Tack för att ni finns där ute på Facebook, LinkedIn, Twitter och andra kanaler, ni är mina livräddare.
Hur hanterar du ensamhet?