Igår när jag tittade på Skavlan så fick jag nästan hicka när intervjun med Juholt var. Efter den ena kommentaren efter den andra, funderade jag: ”Hur tänkte han nu?”, eller kanske var det just det han inte gjorde.
Jag tycker om Skavlan, för jag har en känsla av att det är många som får upprättelse och väldigt ofta känner jag att jag fattar sympati och tycke för hans gäster. Antagligen trodde och tänkte Juholt likadant. Men en titt på Twitter under #juholt sa väldigt mycket efteråt. Jag tänkte bara ur ett kommunikationsvärde kommentera en del saker som sände olustiga känslor till mig.
Vinnarskallen
Julholt underströk att han är en riktig vinnarskalle. Han tycker verkligen inte om att förlora, så till den milda grad att han, enligt egen utsago:
”Jag tycker inte om att förlora. Jag har aldrig låtit mina barn vinna bara för att de är barn.”
Det är ju bra, eller…? Åtminstone jag kanske hade valt att uttrycka mig annorlunda. Visst är vi många som har vinnarskallar och ogillar att förlora. Men visst har det också hänt någon gång att vi ändå spelade korten sämre än vi kunde för att barnet ska få känna glädjen i att vinna, eller?
Skavlan pratade också om att Juholt tidigare uttryckt att Mona Sahlin inte kunde sitta kvar som partiordförande eftersom hon inte hade medlemmarnas förtroende. Och att Juholt själv har sagt att han absolut inte skulle passa som partiordförande eftersom han är så ostrukturerad. Så på frågan om han nu har ändrat uppfattning och kanske passar som ordförande svarar han:
”Nu tycker ju omgivningen att jag är den bästa – då tycker jag att de har rätt.”
Enkelt, eller hur, varför gå på sin egen uppfattning om man nu kan låna andras. Speciellt som han också säger:
” Jag är en känslomänniska som drivs av värderingar, av vad som är rätt och fel i samhället.”
Att vara genuin och att kunna säga Förlåt
Det är bra, att alltid veta vad som är rätt och fel. Under förlåtmigturnén har han träffat och förklarat för många, många. Det han ville lägga till innan Skavlan lade just den här ”turbulenta” händelsen till protokollet var:
”Jag har hela tiden trott att jag har gjort rätt.”
Varvid den andra gästen, Linn Ullman säger dessa underbara ord:
”Du tänker att du alltid gjort rätt – jag tänker ofta att jag gjort fel när jag ber om förlåtelse.”
En fantastiskt insiktsfull kommentar som lämnade både Skavlan och Juholt svarslösa. Enligt egen utsago i programmet tycker Juholt att han är bra på att säga Förlåt, då kanske det inte betyder så mycket när och varför, vad vet jag?
Vänskap och Socialt liv
Juholt har, om jag förstod det rätt, varit stationerad i Stockholm runt tjugo år. Där har han arbetat, och fokuserat på arbetet. Sina vänner och bekanta har han kvar i hemstaden. Sina gamla skolkamrater, det är där han har sina vänner. Jag funderar ju självklart på hur många vi är som har kvar ett rikt socialt liv från våra unga skolår när vi närmar oss de 50. För i Stockholm har han nämligen fokuserat sig på jobbet, och jobbat hårt. Vänskap vill han skilja på från arbete. Linn Ullman bli fundersam, och undrar om han inte har några vänner? Jodå, han har många vänner. Då undrar hon försynt om de kan korrigera honom när han gör fel. Svaret är förbluffande:
”Nej, de anställer jag… ”
Menar han att de som vågar kritisera eller korrigera inte duger till att vara vänner, utan de blir anställda. Jag vet inte, men en sak vet jag, här fanns inget skrivet manus, och då kan det tydligen bli hur snurrigt som helst när det gäller vilka budskap som ska gå fram. Jag undrar i mitt stilla sinne om han inte hade fått några direktiv och förberedelser på vilka frågor som skulle ställas under programmet. För är det den här typen av svar som hans anställda har gett honom, bör han nog snarast fundera på att hitta nya medarbetare.
Jag läste Annas blogg jag också av ren nyfikenhet. Trots det förstår jag inte hennes syn på saken.
1) Skavlan påannonserar SAMTLIGA gäster med att vara ”Skandinaviens klenoder”
2) Publiken reser sig och applåderar för VARJE ny gäst som kliver in i studion.
3) Skavlan grottar i SAMTLIGA gästers ”svaga punkter”.
Linn Ullmans rädslor, sorgen efter sin fars bortgång och de fakto att hon saknar körkort.
Charlotte Pirellis val att ställa upp i ESC ytterligare en gång trots att hon sagt ”aldrig mer” och hennes skilsmässa/livskris.
Victor Mullers val av suspekt medfinansiär och oförmåga att ro i hamn SAAB-affären.
Alltså borde även Juholt få en chans att svara på frågor som enligt Skavlan ligger i allmänhetens intresse.
Summa summarum: Gästerna ges samma förutsättningar av både progamledare och publik – som de förvaltar på olika sätt. Och anar man som gäst att man inte kan förvalta det kan man alltid avböja att medverka.
Är det någon som överhuvudtaget ägnar sig åt att vara en tillstymmelse insinuant är det Muller. Tänker på hans rappa kommentar om att Juholt har behov av att be om ursäkt.
Och om Linn Ullman avbryter Juholt i diskussionen om NÄR och HUR man ska be om ursäkt är Juholts eget avbrott när han kastar in kommentaren om att han också minsann har en svart bok inte lika oförskämt bara för han heter Junholt. Eller? Är det mobbing åt ena hållet ska det i demokratisk ordning klassas som mobbing åt andra hållet också.
Alltså förstår jag inte Anna Ardin. Personligen tycker jag att hon själv medverkar till medial mobbing genom sitt blogginlägg.
Kommunikation betyder enligt latinets Communis att skapa gemensamt – det betyder att vi med ord ska måla en bild som blir så lika varandras som möjligt. Vad jag kan dra slutsatsen av Skavlans program är att det är svårt – svårt att måla samma bild till alla.
Det beror framförallt på att vi har olika bakgrundsvärderingar, erfarenheter, kunskaper och känslor. Det är det som är demokrati. Leve Juholt, Leve Ullman, Leve Mueller och framförallt, Leve Skavlan – de bidrog alla till en demokratisk debatt, det tackar jag för.
// Lena
Jag tyckte Skavlan var precis som det brukar – och jag håller med dig Lena. Det kan inte falla alla på läppen. Fast jag reagerade inte alls på samma sätt som du på Juholts förhållningssätt under sändningen. Först när jag läst dina reflektioner fick jag tänka till… var det verkligen så?…. ja han svarade faktiskt så! Jag hade nog haft öronen på en annan frekvens om det varit en partiledardebatt och inte ett underhållningsprogram.
Det som gjorde mig så upprörd, att jag var tvungen att skriva av mig, är just att Juholts partikamrater i den ovannämnda bloggen är snudd på diktatoriska om jag drar det till sin spets. Och det hör inte hemma i en demokrati.
De har valt Juholt som ledare, men de verkar inte ha förtroende för honom att han gör sitt jobb. Jag menar att om han nu, enligt sina kamrater, inte kommer till sin rätt/gör bra ifrån sig så kritiserar de inte honom – utan väljer istället att anklaga omgivningen för mobbing. Fult grepp tycker jag.
Det får dessutom ett löjets skimmer över sig när media anklagas för att mobba Juholt och samtidigt pekas Skavlan, Linn Ullman och publiken(?!) ut som skyldiga i drevet.
Egentligen skulle kommentaren ovan ligga på http://annaardin.wordpress.com/2011/12/03/skavlan-juholt/ men jag lyckades inte….
Avslutningsvis tycker jag bara att om de vill öka förtroendet för sitt parti vore det väl bättre att låta karln få arbetsro efter ”turbulensen” för att använda Juholts egen benämning. Rikta energin till att stärka honom i sitt ledarskap istället för att kasta skit på andra.