Som vit kvinna mitt i livet inser jag hur priviligerad jag är. Det är sällan jag känner mig kränkt, utanför, förlöjligad, exkluderad, bortglömd, mindre värd… Faktum är att jag antagligen inte har en aning om hur det känns att vara otrygg och livrädd varje gång en polis åker bakom min bil, en vit man möter min blick, ett gäng hänger på trottoaren där jag ska gå förbi… eller något annat.
Visst har jag vid enstaka tillfällen känt ett visst obehag, en sen kväll eller tidig morgon efter en kväll ute med goda vänner, ensam på väg hem. Men jag har aldrig, riktigt på riktigt, känt mig hotad. Mitt liv har varit fritt från hot, våld och skrämmande, oförklarliga diskrimineringar. En och annan konflikt, ett fall av kränkande särbehandling vid en anställning – men aldrig riktigt hotfullt. (även om jag i fallet om kränkande särbehandling kände mig både hotad, förminskad och inget värd).
I morse började jag med att titta igenom mina nyhetsflöden. Tidigare var det den lokala tidningen som fick ge mig mina nyheter. Idag är det en mer internationell touch. Ni är säkert många med mig som börjar med iPaden i knät och surfar runt för att skumma av de mest delade rubrikerna. Ibland är det inte rubrikerna som fångar mitt öga, utan ett tema, återupprepade innehåll, en känsla, en debatt… Som i morse.
Det var tre skilda artiklar som fångade mitt intresse. De hade alla temat ojämlikhet, utanförskap, diskriminering, alienation – eller helt enkelt hur vi har misslyckats med jämlikhetsarbetet. Jag fick en smygande känsla av att vi är på väg tillbaka, istället för framåt när det gäller arbetet med lika värde och jämställdhet.
Den ena artikeln handlade om hur flera stater i USA inför lagar/regler/praxis för att låta enskilda tjänstemän vägra utföra sina tjänster utifrån sin tro. Underförstått att det är den kristna tron som är rättesnöre och underförstått att dem de vägrar att ge sina tjänster är homosexuella. Samma debatt som vi nyligen hade om en barnmorska som utifrån sin tro vägrade utföra aborter.
Läs artikeln här.Den andra artikeln handlade om hur stor diskrimineringen mellan svarta och vita fortfarande är i USA. Debattören tog upp hur namn som klingar mer ”vita” lättare kommer på anställningsintervjuer och hur svårt det är för den som aldrig varit drabbad att se världen ur den kränktas synvinkel. En debatt vi känner väl igen i Sverige.
Men framförallt handlade den om att de som är privilegierade, som jag är, har ansvar för att snabba på en förändring. Så länge vi är nöjda, vi som aldrig har varit utsatta, kommer en förändring aldrig att ske. Det är vårt ansvar tillsammans att förändringen tar fart.
Vi kan se hur den politiska debatten har undvikit att ta tag i frågor i vårt eget land. Invandringspolitiken är ett bra exempel. Det är inte SD:s fråga, det är inte flyktingarnas problem, det är inte bara en politisk eller ekonomisk fråga. Det är en fråga som berör oss alla. Det är först när vi belyser och tar debatten som en förändring kan ske.
Läs artikeln härDen tredje artikeln handlade om Tyskland, Ryssland och Ukraina. Den handlade om hur Putin väljer att ge ekonomiskt bistånd till högerfalanger som demonstrerar mot den muslimska invandringen. Den handlar om hur någon med en politisk agenda lätt kan infiltrera, påverka och skada på ett sätt som vi knappt kan föreställa oss.
Den handlade om att vi måste lära oss av vår historia. Vi måste lära oss att se när mönster upprepar sig. Men den handlade också om rädsla för det främmande. Den handlade om att vi måste upplysa och belysa ännu mer. Den handlade om att ta fighten där den uppstår.
Läs artikeln härAlla artiklarna har egentligen samma tema. Hur vi genom vårt agerande eller brist på agerande tillåter att medmänniskor i vår närhet fortfarande blir diskriminerade, uthängda, nedvärderade och utpekade. Den handlar om att en klick vill höja sig själv som superior, som mer värda och exklusiva.
Artiklar och inlägg jag har skrivit tidigare under året har berört samma ämne, fast på en betydligt personligare nivå. Jag har diskuterat hur vi väljer att uttrycka oss på Sociala Medier. Sättet vi uttrycker oss på avslöjar vad vi tycker och tror. Men det ger också bränsle till en glöd…
Behöver det gå så långt att vi alla känner oss rädda på gatorna för att vi ska få till en förändring? Behöver det gå så långt att de mest privilegierade ska bli utsatta för att fler ska ta ställning och delta i arbetet för en positiv förändring?
Vi lever uppenbarligen i en global värld – men frågan är om vi har förstått det än?!