Häromdagen när jag var ute och powerwalkade lyssnade jag på Podradion. Jag lyssnade på P1:s kropp och själ som handlade om att vara anhörig till någon med alkoholism eller t.ex. syskon till någon med speciella behov. Det blev nästa i jobbigaste att laget att gå, inte för att det var en jobbig runda, utanför att allt som de sa slog som en knytnäve i magen.

Frågan jag ställde mig själv när jag kom hem och kunde lägga lurarna på bänken i hallen var om jag någonsin har bearbetat det jag har i min ryggsäck. Men också, varför var det aldrig någon som såg något och varför var det aldrig någon som valde att prata med mig, frågade mig hur det var?

Det positiva med att höra andra berätta om sina ryggsäckar och upplevelser är att vi som lyssnar förstår att vi inte är ensamma. Många har med sig erfarenheter som långt upp i åren spökar på oväntade sätt.

En kille i radioprogrammet som hade en lillebror med autism och ADHD berättade om när han hörde ordet autism första gången. Hur det ordet förändrade hela hans tillvaro. Hur det ordet gjorde att allt familjen gjorde efter det var anpassat till en bror med speciella behov. Hur ord påverkar oss på ett sätt som vi inte trodde var möjligt.

Visst förstår jag att det är konsekvenserna av det ordet, innebörden och hur just den personens diagnos är. Men ordet påverkar ändå, alltid.

Min mamma var alkoholist. På den tiden i mitten och slutet av sjuttiotalet fanns inget Internet, mobiltelefoner eller andra smarta digitala kommunikationsverktyg. Då var det lapp i väskan till läraren eller i bästa/värsta fall ett telefonsamtal hem. Det var svårt att ta reda på om det bara var jag som hade en alkoholiserad mamma.

Jag blev duktig flicka. Jag blev den som såg till att allt fungerade. Pappa pendlade till annan ort och åkte tidigt och kom hem sent. Det blev jag som hämtade min lillebror från barnomsorgen, lagade middag och städade en gång i veckan. Det blev jag som dolde så att ingen skulle veta. Jag var så lyhörd att jag innan jag stack nyckeln i ytterdörren visste hur situationen var hemma. Jag visste om mamma var full eller åtminstone pratbar.

Jag har hällt ut vodkaflaska efter vodkaflaska i diskhon, släpat in min mamma i sovrummet och stoppat om henne i sängen. Jag har tagit vassa knivar ur hennes händer och jag har blivit utskälld och slagen på mer än en gång. Men inte en gång har någon annan vuxen sett, märkt eller noterat vad som var på gång.

När det blev ohållbart och mina föräldrar gick åt skilda håll och jag fick bo hos min pappa var det fortfarande inte någon utifrån som undrade hur jag mådde. Det finns inte ett enda ett tillfälle som jag har hanterat, bearbetat eller fått hjälp med de blandade känslor det innebär att ha en missbrukande förälder.

Det här är inte en uppgörelse, men det är en reflektion över varför det inte syntes utåt. Kunde jag dölja så väl hur jag egentligen mådde? Var det verkligen ingen som lade märke till att allt inte var som det borde? Och nästa fråga, hur många har jag missat under åren där jag kunde ha sträckt ut en hand och varit ett stöd?

Kanske är det därför jag gör det jag gör? Kanske är det därför jag brinner för kommunikation? Kanske är det därför jag tycker att det är så viktigt att vara nyfiken som i uppriktigt intresserad av andra? Kanske är det därför jag tycker det är viktigt att vara generös? Kanske är det därför …

Vad betyder ordet?

Ett ord kan förändra en människas hela tillvaro. Oavsett om det är cancer, alkoholism eller autism. Ett ord som förändrar hur vi måste hantera nästa dag och nästa och nästa. Men ordet kan också betyda att när du befinner dig på andra sidan så är mycket rikare än du annars hade varit.

Med motgång kommer ofta styrka. Det föder förståelse och empati. Orden vi ställs inför har alltid en innebörd som vi bara själva kan förstå till fullo. Varje fall av cancer eller alkoholism ser olika ut och vi har olika sätt att hantera det. En del väljer att förneka och andra att konfrontera. Några väljer att lära sig mer om och andra att ducka. Oavsett går vi därifrån med en erfarenhet ingen kan ta ifrån oss.

Kanske är det en erfarenhet vi hellre skulle ha varit utan, men ändå en erfarenhet. Nu, vid fyllda 50, funderar jag förstås på om det är dags att göra upp med mitt förflutna, eller om jag ska fortsätta ducka?  Har det gått för lång tid?

Det jag vet är att det var skönt att höra andras berättelser på radion, skönt att få låta tårarna blöta mina kinder under promenaden, skönt att få lyfta lite på stenen som finns i hjärtat och åtminstone fundera på vad som har varit. Och nu finns bara nu och i det är jag trygg.

Jag kämpar fortfarande med att förlåta min mamma. Hon tog självmord med tabletter när hon var 54 år. Mitt minne från begravningen när prästen, (som uppenbarligen inte hade en aning), sa att det var en förlust att en så ung person var tvungen att lämna oss, känns som ett skämt. Hennes liv var ett helvete och hon sög oss in i sin värld av manipuleranden med hot och en offerroll.

Min känsla när jag besökte henne på sjukhuset när de ringde och sa att hon hade somnat in (de hittade henne i tid, men i slutändan gick det inte att göra något) var mer att det var rätt åt henne än att jag sörjde. Jag hade redan sörjt, för länge sedan, när jag förlorade min mamma till flaskan. Det var då hon dog för mig. Ändå skäms jag fortfarande för att jag inte kunde vara en större person än att jag kunde känna ilska och avsky.

Orden kan vara hårda

Alla ord som jag får i huvudet när jag tänkte på min mamma är långt ifrån vackra. De innehåller så mycket egoism och elakheter att jag helst inte vill skriva ner dem. Så det är klart, den där alkoholismen påverkar mig fortfarande. Alla minnen av besvikelser när löften om att vara nykter aldrig hölls. Förklaringar som fick mig att känna mig skyldig och ansvarig för hennes missbruk. Känslor som en tonåring aldrig ska behöva bära.

Det är klart att orden blir hårda. Det är därför min roll som mamma har varit så viktig. Jag har långt ifrån varit perfekt, jag har ibland önskat att jag orkade mer. Det är många gånger som jag har slitit mitt hår och nästan skrikit ut av förtvivlan för att jag känt mig otillräcklig, men aldrig, aldrig har jag tagit till flaskan eller andra berusningsmedel. Det kan jag tacka min mamma för. Är det något föräldrar lämnar efter till sina barn så är det åtminstone hur de inte vill uppfostra sina egna barn.

Men jag har också älskat, engagerat och involverat mig så till den grad att mina söner har undrat om jag alltid måste vara med. Nu är de stora, 20 och 22 år gamla och jag får kämpa med att släppa taget. Kämpa med att ha förtroende nog att jag har gjort mitt jobb så bra att de klarar sig själva där ute i den stora världen.

Jag måste ha förtroende för att de värderingar och det liv jag och min man har gett dem har skapat en stabil plattform som de kan ta sig vidare från. Vi har vid några tillfällen pratat om min upppväxt, men ganska sällan. Det enda de vet är den inte var som deras har varit.

Det här blev ett inlägg betydligt längre än jag först hade tänkt mig och betydligt mer utelämnande än jag någonsin kunde föreställa mig. Men det är en del av mig, det är en del av vem jag är nu, det är en del av Lena. Bakom varje person, bakom varje varumärke finns en historia som har tagit dig dit du är, eller företaget dit där de är. Min historia har tagit mig hit – och det är jag tacksam för.