Yes! Äntligen ett talaruppdrag här i USA. Samtidigt som det skrämmer mig att jag måste tala på engelska så är jag pirrig av förväntan. Och visst, jag har ingen aning om hur det kommer att gå och inser att det är betydligt svårare än att göra samma sak på svenska. Hur gör jag då för att säkerställa att det kommer att gå så bra som det bara kan göra? Jo…
Ta reda på mer
Som vanligt är uppdraget alldeles för luddigt från början: ”talk about women leadership and women business” – vad betyder det? Nästan alltid när man får en förfrågan är det luddiga ramar och otydliga målbilder. Därför har jag kontaktat uppdragsgivaren igen, för att ställa en del frågor som gör det lättare för mig att lyckas.
- Hur många är det som ska lyssna?
- Vad vill ni att de ska tycka/tänka/känna/göra när jag är klar?
- Är det fler som ska tala, vad är deras fokus?
- Finns det projektor/whiteboard/blädderblock eller annat som jag kan ha som hjälpmedel?
- Hur är sittningen? Biosittning, skolsittning etc…
- m.m.
Ju mer jag vet innan ju lättare har jag att förbereda mig. För som jag alltid säger – alla kan ställa sig upp och göra uppdraget, men det är målet som är det viktiga. Vad ska åhörarna ha fått ut när jag är klar. Och vet jag dessutom vad jag kan förvänta mig i den fysiska miljön som hur rummet ser ut och vilken utrustning som finns, blir jag inte tagen på sängen och måste ändra i sista minut, utan kan vara förberedd för de förutsättningar jag möter.
Inledning och avslutning är A och O
Utifrån det har min skalle redan börjat jobba undermedvetet mest men även en del medvetet. Jag har redan börjat fundera på inledningar som jag tycker är en av de viktigaste delarna i en presentation. Hur gör jag för att adressera det som kan irritera, min accent t.ex. och kanske ibland konstiga ordval? Ju tidigare jag tar bort fokus från sån´t som annars kan göra att jag förlorar uppmärksamheten desto bättre. Men framförallt att så snabbt som möjligt fånga lyssnandet.
Men jag har också börjat fundera på huvudteman, vad är det jag vill ta upp? Vilka delar är viktiga med tanke på att jag har begränsat med tid (bara 30 minuter). På sort kort tid hinner jag bara med ett par till tre huvudteman för att sedan summera och fånga upp det viktigaste.
Jag tänker också på hur jag ska avsluta – som är nästan lika viktigt som inledningen. Det är här jag gör avtrycken som består. Låter jag allt bara flöda ut i tomma intet eller ger jag lyssnarna något som stannar kvar och betyder något?
Manuset börjar ta form
Nu börjar tankarna runt innehåll sakta ta form och jag börjar tänka manus. Frågan är ska jag tänka engelska på en gång eller tänker jag svenska och försöker översätta. För mig blir det både och. En del ord hittar jag inte på engelska och får leta efter översättningar. Jag funderar på om det spelar någon roll om jag glömmer bort ordet och letar efter omskrivningar som är lättare att komma ihåg.
Jag börjar också tänka bilder. Ska jag ha några bilder eller förstärkare som både hjälper mig att hålla tråden och kanske komma ihåg de svåra orden men också för att en del lyssnare är bildmänniskor och kommer därför lättare ihåg det jag har sagt med hjälp av en bild.
Men bilderna kan aldrig komma på tal förrän jag har min röda tråd på plats. När jag vet vilket budskapet är blir bilderna lättare att producera. Det låter självklart, men alldeles för många börjar i bilderna och låter texten komma därefter. Det är därför det ofta känns stolpigt och många läser från sina powerpointpresentationer direkt.
Övning ger färdighet
Öva känns alltid löjligt – hur gör jag det? Framför spegeln eller med en låtsas publik? Det beror väl på. För min del kommer jag säkert att läsa manuset många gånger högt – så jag hör min röst eftersom det är på ett annat språk än mitt modersmål. Jag behöver höra hur uttalet låter och hur svårt det är att säga. Jag kommer säkert att gå omkring och prata likväl som jag kommer att sitta vid datorn och bläddra i bilderna samtidigt som jag tänker igenom det som ska sägas.
Slutförberedelserna gör att jag känner mig trygg
När jag känner mig färdig printar jag ut mina bilder med anteckningar – och mitt fullständiga manus var för sig. Sen lägger jag allt i en plastficka som jag tar med mig. Bilderna med anteckningarna har jag som mitt stöd bredvid mig och manuset ligger kvar i plastfickan, men det finns där om och ifall att.
Jag ser också till att jag känner mig bekväm i kläder, frisyr och skor. Det värsta jag vet är när jag har en tröja eller ett par byxor eller en kjol eller… som jag hela tiden måste dra i för att de är för trånga, för kort eller för… något bara. Ledigt men professionellt är det som passar mig bäst.
Till sist har jag kollat och dubbelkollat var jag ska vara och när jag ska vara där och hur lång tid det tar mig att färdas dit. Jag ser alltid till att vara ute i god tid. Jag sitter hellre och väntar med en kopp kaffe på ett kafé i närheten än känner mig stressad för att hinna dit i tid. Jag vill också helst vara på plats innan åhörarna kommer.
Det bästa jag vet är om jag kan få en eller ett par kommentarer med någon eller några ur publiken för att fånga upp en åsikt, en tanke eller en förväntan, som jag sedan kan relatera tillbaka till i min inledning. Bättre förtroendbyggare finns inte.
Hur det gick – det får ni veta nästa vecka – föreläsningen är på tisdag eftermiddag. Så håll tummarna.