Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit, föreläst och pratat om varumärken, personliga varumärken och vikten av att vara autentisk. Annars blir du aldrig trovärdig. Den klassiska retoriken förstår det. Alla som jobbar med kommunikation på något sätt vet också att det som göms i snö kommer fram i tö, eller det som göms i skicklig debattteknik kommer fram i ljuset, så småningom. Ibland går det fortare än så.
Idag var media fyllda av samma citat från LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson om hur viktigt det är att vi inför kvotering i våra svenska företagsstyrelser. Det framgick i flera av artiklarna att vi kommer att få högre kompetens och att undersökningar visat att blandade styrelser visar bättre resultat. Det här är inte ett inlägg i debatten om kvotering… utan om hur vi först måste sopa rent på matten utanför vår egen dörr.
Sociala Medier var snabba på att snappa upp historien, journalister, politiker och debattörer hade snart fakta att leverera om hur det ser ut i LO:s egna styrelser.
Jag har inte hittat ett enda inlägg som bekräftar att LO är duktiga på att se till jämställdheten när det gäller sitt eget styrelsearbete. Varför skulle jag då tro på dem i den här frågan? Jodå, jag tror att de tänker så, men jag får bara bekräftat hur kort de tänker ändå. Hur kan det vara möjligt att gå ut med ett sådant uttalande innan det åtminstone finns något att visa upp internt? Ett initiativ, en styrelse, en kvotering som har skett och vad resultatet har blivit. Nada!
Kommentarerna och debatterna har flödat.
Vi har delat vidare och spridit, samma åsikt rakt igenom:
Släng inte sten när du sitter i glashus!
Varumärket är skadat igen. Det är lätt att slänga ur sig gubbvälde och andra träffande epitet. Själv är jag bara uppriktigt förvånad: Hur tänkte Karl-Petter nu? Eller tänkte han inte alls?