I helgen blev en kollega till mig överfallen på väg hem efter en kväll i goda vänners sällskap. Visst, ett och annat glas vin hade hon druckit – som om det skulle ha med saken att göra. Lokaltidningarna slog upp det stort och fick smaskiga rubriker. Men vad är det egentligen som finns bakom alla dessa levnadsöden som syns bakom rubrikerna. Vad finns det egentligen bakom de där stängda dörrarna, kommentarer som aldrig uttalas och sanningar som aldrig sägs.

Nu blev det här allt annat än en bra historia att läsa. Snabbt vändes historien till att min kollega fick skylla sig själv, att hon hade överdrivit det som hade skett, att hon inte mindes vad som egentligen hade drabbat henne och att det var hemskt att hon kunde göra anmälan som inte var riktigt korrekt. Allt enligt tidningarna och framförallt – genom alla kommentarer som blir tillgängliga för allmänheten att både läsa och skrika ur sig utan urskiljning och utan egentligen kunskap om hur det faktiskt var bakom rubrikerna.

Det gör mig ont nu när jag vet. Det gör mig ledsen och bedrövad att det med största sannolikhet inte är första gången som historier som berör och som drabbar de som redan är drabbade hårt. Självklart är vem som helst förvirrad, chockad och inte vid sina sinnens fulla bruk efter ett överfall – oavsett om jag är onykter eller inte. Självklart reagerar och agerar jag otillräkneligt och ologiskt när allt jag vill är att det aldrig ska ha hänt och jag slåss med min egen verklighet och undrar om det verkligen hände mig.

Frågan vi som vet ställer oss främst på Sociala Medier nu är: Vad kan vi göra som vet? Vad kan vi göra som vill stötta?

Trots att jag befinner mig på andra sidan Atlanten känner jag mig involverad och vill på mitt sätt bidra. Det här är så jag gör det. Utan att för den delen hänga ut någon, men genom att få fler att förstå – det går aldrig att döma en person utifrån vad som sägs i tidningarna.

Fakta:
Tidningarna påstår att förundersökningen är nedlagd och att den drabbade har lagt ner sin anmälan.
Den drabbade har inte tagit tillbaka sin anmälan och inte heller fått veta att förundersökningen är nedlagd från polisen.

Fakta:
Media påstår att sjukhuset var tvunget att ringa in den drabbade för undersökning.
Den drabbade var på akuten den aktuella kvällen, men gick efter lång väntan och stor bedrövelse hem efter att ha upplevt att inte blivit omhändertagen, men bokad ny tid själv, som hon infann sig på.

Fakta:
Någon form av övergrepp har skett, det finns vittnen som tog hand om den drabbade efteråt. Vad som har skett är oklart, men att ett övergrepp har skett är solklart.

Kommentarerna på den lokala tidningens webbupplaga är fruktansvärda att läsa. Å ena sidan önskar jag att de som skriver totalt okänsliga inlägg själva skulle drabbas, å andra sidan hoppas jag att de får insikt på ett mer ödmjukt och vänligt sätt och därmed inser sitt misstag. Men faktum är att vi alla måste förstå att bakom rubriken finns det alltid fler sanningar – och allt vi läser alltid är vinklat. Även den här texten förstås, eftersom jag vet vem den drabbade är och har fullständigt förtroende för att hennes historia är sann, åtminstone ur hennes perspektiv.

Till alla er där ute – källkritik och medmänsklighet är viktigt i dagens snabba mediasamhälle. Tänk på det – då blir det ett bättre samhälle att leva i. Själv ska jag fortsätta att fundera på hur jag kan hjälpa min kollega att ta sig igenom och vidare efter ett övergrepp som ingen ska behöva uppleva.