Jag ser det svenska landskapet flyga förbi utanför tågfönstret. Borde jag inte känna något nu? Sanslös lycka eller djup tillfredsställelse att vara ”hemma”. USA är ju liksom inte riktigt hemma ännu. Jag sa när jag lämnade South Carolina för att flyga till Sverige att jag skulle åka hem. Fast ändå bor jag ju i Columbia, South Carolina, USA. Där är alla våra möbler, kläder och saker som gör ett hem. Och huset känns som hemma – i South Carolina alltså.
Kanske kom besöket till Sverige bara vid fel årstid. Det är brunt, grått och föga tilltalande. Visserligen skiner solen idag, men himlen känns inte lika blå och värmen från solstrålarna inte lika genomträngande. Det är en skön tillvaro jag lever ”over there”. Det går inte att komma ifrån, jag har fått paus i livet.
Att vara utlandssvensk är en ny erfarenhet för mig. Det betyder för det första att det är jag som är annorlunda, jag som är den som inte känner någon, den som inte har en förankrad historia och knappast kan hitta någon minsta gemensamma nämnare värd att nämna med mina nya kontakter. Det gjorde det ju så mycket mer attraktivt att komma hem igen, till Sverige.
Ett Sverige som jag tillhör, där jag känner många och många känner mig. Där jag ingår i ett sammanhang och är en i mängden. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Jag ville för mycket. Jag ville träffa alla, jobba, leverera, hjälpa sönerna, träffa föräldrar, bjuda till. Det går ju inte. Jag kan inte kompensera för det halvår jag har varit borta och tro att jag kan ta igen allt på knappt två veckor.
Nästa gång jag besöker mitt moderland vet jag bättre. Då ska jag välja om det är en jobbresa eller vänresa. Jag ska boka in några få besök och möten, sen ska jag vara fri att välja där och då. Vara spontan men också bara vara, med familj, katt och i lägenheten som vi har kvar i Västerås.
Det kommer aldrig att vara möjligt att hinna med allt. Jag kan aldrig möta alla som jag skulle vilja. Det finns alltid någon som hoppades att… Men det kommer fler tillfällen. Förhoppningsvis är det några fler som vill besöka oss i USA också. Där har jag möjlighet att fullkomligt koncentrera mig på den vän som är där just då. Helt och hållet.
Faktum är att det kanske var/är bra att jag upplever det här besöket som lite för mycket. Det gör det lättare att åka tillbaka till USA, att lämna min familj och mina vänner med vetskap om att vi träffas snart igen. Och att det finns andra kanaler att hålla kontakt, brev (jo, jag har skrivit några riktiga brev för hand), Facetime som jag bara älskar, Facebook och mail förstås. I den här globala världen är det fysiska mötet viktigt, men vi kan fortfarande enkelt hålla oss uppdaterade och närvarande mentalt.