Kommer du ihåg när du gick på lekis? För några av oss kanske det känns som om det var igår som vi lekte kurragömma. Eller när vi snabbt drogs med i en fantasihistoria som utvecklades utifrån vem som deltog. Med Karin var alltid hästar inblandade och med Katarina var det mer kärlek och romantik. Kanske var det då, under lekistiden, som vi var allra bäst på att hitta på historier.
Det är så mycket som på vägen tystar vår naturliga förmåga att berätta en historia. Politisk korrekthet är en sak. Rädsla att göra bort oss och vilja att passa in är en annan.
Förmågan att berätta en historia är något som värdesätts och efterfrågas i allt högre utsträckning. I en värld där bruset nästan gör oss både döva och stumma är förmågan att fånga någons uppmärksamhet, behålla den och vara värd att få den åter ovärderlig. Det är de som lyckas fånga ditt intresse för längre ett par sekunder som är de riktiga historieberättarna.
På konferensen i San Diego som jag var på för ett par veckor sedan, Sociala Media Marketing World 2016, fokuserades det på tre saker – berättandet, live video och Snapchat. Ja, du läste rätt: Snapchat.
Frågan är förstås hur de hänger ihop? Låt mig få börja från början, som varje god historia gör. 🙂
Det är en mänsklig superkraft att berätta en historia
Vi har alla en superkraft som vi inte kan koppla bort eller göra oss av med. Den finns där för att vi är nyfikna. Nyfikna är vi för att vi sen urminnes tider har med oss att snabbt undersöka om omgivningen är ett hot eller något som gör att vi överlever. Ska vi slåss, fly eller ta vara på chansen?
Vårt största mål i livet är att överleva. Vi kan klara oss utan vatten i några dagar, utan mat lite längre men bara 35 sekunder utan att associera omgivningen med något. Vår superkraft är vår förmåga att hela tiden relatera till det vi ser och upplever. Vår hjärna kopplar automatiskt ihop det vi ser och upplever med tidigare erfarenheter.
[Tweet ”Historier är lika viktigt för våra hjärnor som syre är för våra lungor.”]
Det var någon som sa att de bästa historierna är inspirerade av riktiga händelser, oavsett om de hände eller inte. Av alla historier är hjältehistorier de som står sig längst. På sätt och vis är det historier som gör oss mänskliga. De skapar sammanhang och gör abstrakta fenomen gripbara. De skapar kontext åt det som till synes är påhittat i stunden och målar bilder som gör att vi förstår.
Nyckeln till en bra historia
Kanske den bästa berättelsen om berättandet är Andrew Stantons TED-talk – Nyckeln till en bra historia. Stanton är upphovsman till Toy Story, Finding Nemo och Wall-E, Pixars animerade historier som har berört oss alla. Titta gärna på hela hans tal – men det jag vill trycka på är att historier är där för att vi vill bli berörda. Vi vill bry oss. Finns det något värre än total apati?
Men en bra historia, en bra inledning ger oss också ett löfte. Den bygger upp en förväntan om att det är värt tiden att hänga kvar, att lyssna till slutet, att behålla uppmärksamheten.
Stanton visar i sitt TED-talk att en historia kan berättas helt utan ord. Det är där Snapchat och video kommer in. Det hänger liksom ihop. Hundvalpar och småbarn utan förmåga att uttrycka i ord det de vill förmedla drar ändå till sig vår uppmärksamhet. Det är då vår superförmåga att göra associationer, lägga till eller dra bort från historien gör sig mest utmärkt.
[Tweet ”Historier är oundvikliga, om de är bra, men de är inte förutsägbara.”]
Livet är en konstant förändring, så är också historier. Om en historia står still förlorar vi intresset. En historia skapar en förväntan, du vill på något sätt höra slutet. Har du som berättar lyckats få mig att vilja veta vad som ska hända härnäst har du gjort ett bra jobb? Det finns alltid ett starkt tema i en riktigt bra historia, en tanke som ligger som en grund för varje spegling och berättelse som du sätter ord eller bild på.
Med att säga att en historia låter sig berättas av vad någon vet eller upplevt, en sanning från en egen erfarenhet, ett uttryck av värderingar som berättaren känner djupt för i sitt inre – avslutar Stanton sitt tal. Det berör mig, det gör mig ödmjuk och det får mig att förstå.
Ett motgift mot allt skvalande brus
En bra historia är som ett motgift mot allt brus som finns där ute. En bra historia engagerar och berör. En bra historia är svår att värja sig mot och den skapar alltid någon form av känsla.
När vi pratar corporate storytelling, berättandet om ditt företags historia, borde det rimligtvis vara samma kriterier som gäller. Hur ditt företag väljer att berätta sin historia kan helt klart vara avgörande för vilka kunder som attraheras och vilka som stöts bort. Har du en värdegrund som syns igenom? Stärker din historia ditt varumärke?
Det viktigaste är nog ändå att den bästa historia du någonsin kommer att berätta är den du faktiskt berättar.
Faktum är att du vet inte när ett 15 minuters samtal kan komma att förändra ditt liv. Samtalet kan vara digitalt eller i riktiga livet. Det kan vara ett samtal som förs via text eller via ljud. Det kan vara ett samtal som pågår under 15 minuter men utspritt över tid.
Samtalet kan vara en berättelse som berör och skapar associationer.
Men en berättelse behöver inte vara lång. Den kan vara intim, direkt och ofullständig. Som hundvalpen och babyn, där vi själva fyller i det vi ser. En berättelse pågår hela tiden – det är våra vardagsberättelser som kan få liv om vi ger dem luft och form. Vi har alla en historia att berätta, ibland bara som korta ögonblicksbilder av vårt liv.
Trots att vi får nya verktyg att sprida våra budskap med, förändras utgångspunkten nästan inte alls. Vi kan med bestämdhet slå fast att historier alltid överlever.
Som i riktiga livet fast digitalt
Snapchat är mer som när vi pratar med varandra i riktiga livet. Det vi säger till någon vi möter i korridoren, viskar i örat på biografen eller säger i förbigående på garageuppfarten till vår granne, är borta så fort orden har lämnat våra läppar. Stunden är förbi. Det kan fortfarande finnas kvar i någons minne och återberättas igen och igen. Men stunden är förbi. De här flyktiga tillfällena är precis den känslan och det beteendet som Snapchat har matchats till.
Snapchat är spontant och impulsivt, även om det är planerat. Det händer i stunden och är omöjligt att redigera. Innehållet finns bara en kort stund och försvinner så fort någon tagit del av det. Det ska på sätt och vis vara så intensivt och snabbt att innehållet inte riktigt hinner konsumeras – de ska vilja ha mer information eller helst fylla i fortsättningen själva.
Jag hade förmånen att i San Diego, lyssna på Shaun ”Shonduras” McBride. Han är en av de första på Snapchat som har lyckats skapa en stor följarskara. Här kan du bl.a. läsa om hans samarbete med AT&T: Make My Monday. Trots att det är korta Snapchatinlägg handlar det om att skapa en historia, ”a brands story”. Som det här uppdraget att göra en Ceral slip n´slide.
På Snapchat är det ju galnare desto bättre som gäller, eller iaf ju mer du kan väcka uppmärksamhet… desto bättre. Samtidigt… genuinitet, autenticitet… var tog det vägen? Just för att det händer i stunden är det svårt att göra för polerat. Vad kan en galen historia egentligen berätta? Det beror förstås på vilken historia du väljer.
Snapchat är som vilda western just nu – fråga inte, gör det bara!
För många är det befriande att det du skickar ut bara är kvar ett kort ögonblick. Det skapar också en känsla av VIP – det är nu eller aldrig. Är du med eller inte? Vill du veta vad som hände efteråt så har du bara en möjlighet? Ska du få reda på resultatet kan du bara få reda på det om… Här har du möjlighet att dela med dig av kuponger och kampanjkoder, ge en snabbrapport från ett event och visa en kort sekvens bakom kulisserna.
Snapchat är på sätt och viss nya reality-TV. Snabbt, oredigerat och rått.
Live, direkt och osencurerat
Med FB:s nya livesändningar kommer vi att få se en förändring i hur vi berättar våra historier. På Facebook finns det förstås möjlighet att lägga ut betydligt längre historier än Snapchats korta 4 till 6 sekunders inlägg. Dessutom så är livesändningar just nu prioriterade i FB:s nyhetsflöde. Det betyder att när jag sänder live så får alla som gillar min företagssida på FB, en notifiering om att jag är online just nu. Livesändningar är heta, som Blabs, FB-live, Google Hangouts eller Periscopesändningar.
Ibland känner jag för att skicka ut ett nödalarm, typ: ”Houston, we have a problem!” Det går så sanslöst snabbt att det är svårt att veta hur jag som företagare ska kunna hålla mig uppdaterad och aktuell.
Samtidigt känner jag mig som när jag gick på lekis. När allt känns nytt och spännande och jag vill prova på varenda ny sak jag ser. Den ena nya kanalen efter den andra presenteras för mig och jag blir som ett barn i en leksaksaffär. Men jag vill ha med mina vänner när jag leker. Det är såååå tråkigt att leka själv. Rollerna som jag fantiserar om blir livlösa och intetsägande. Jag vill ha med er läsare, följare och gillare.
Jag är ingen snapctattare ännu… inte i den meningen att jag använder kanalen regelbundet. Prova på och försöka förstå är mer nära sanningen. Däremot har jag under en längre stund använt mig av FB:s livesändningar. Det är något som jag kommer att utveckla mer, för jag gillar att berätta, att tala, att måla med ord.
snapchat @nordinspire
Om din berättelse är verbal, helt utan ord, snabb som ett klipp på Snapchat eller filmad live på Facebook spelar ingen roll. Jag vet att du måste hitta ditt eget recept för att producera innehåll som ger någon form av resultat. Ingredienserna är i många fall de samma. Vi behöver både sött och salt, både framgång och motgång, både hjältar och bovar. Framförallt behöver vi historier med en början och ett slut.
Dela med dig av en ögonblicksbild för att börja berätta din historia. Så enkelt kan det vara. Dela med dig, vad skulle du börja med då?