Här om dagen när jag spelade golf insåg jag återigen hur olika vi skämtar från olika länder och kulturer. Det är lätt att tycka att just humor kanske inte är så viktigt. Men för mig är det viktigt. En stor del av min personlighet försvinner om jag inte kan vara rapp i munnen och slänga ur mig den där kommentaren som är fullsmetad av ironi och dubbelbottnade av antydningar. För det är sådan jag är. Kanske är det språket eller kanske det är något annat.
I Sverige har vi länge debatterat och pratat mycket om integrering, lika värde och utanförskap. Som boende i ett annat land har jag förstås haft många möjligheter att reflektera över mitt eget utanförskap i ett nytt sammanhang. Visserligen i ett västerländskt, till största delen kristet land med vad vi förutsätter liknande värderingar. Väl på plats insåg jag snart att skillnaderna är större än vad jag trodde.
Konservativa värderingar upphöjt i tio
Boende mitt i det religiösa bältet som tidigare benämndes som Bush-land i USA, är de konservativa värderingarna djupa och segregeringen fortfarande påtaglig. Här finns ingen som tänker att vi måste anställa någon med en annan kulturell bakgrund för att berika vårt företag och hjälpa till med integrering. Här är tongångarna andra. Här är vapen något som finns i var mans hem och dödsstraff en självklarhet. (För varför ska vi betala 1000-tals dollar för ”de där” i fängelsekostnader, är en vanlig kommentar)
När jag lyssnade på Vetandets värld på P1 via Podradion för ett tag sen, konstaterade Susanna Magnusson att det är inte lika viktigt att anställa någon med en annan kulturell bakgrund och andra språkkunskaper som viljan att mötas i kommunikation. Iochförsig handlade det om kriskommunikation i Malmö, men det väckte ändå en tanke hos mig.
Susanna menade att genom att anpassa vår kommunikation till en grupp som ”är så olika oss” hjälper vi varken till med integrering eller att säkerställa att meddelandet går fram. Aristoteles gamla tes är fortfarande viktigast: det är kompetens, karaktär och välvilja som avgör hur vi uppfattas och hur vi når fram med vårt budskap.
[Tweet ”Ethos, pathos och logos gäller fortfarande”]
Vi är alla lika olika
Här i South Carolina har jag fått anpassa mig. Jag har accepterat att min engelska inte är så bra som jag trodde att den var. Värderingar som jag långt ifrån delar måste jag acceptera eller iaf inte resa ragg mot. Det är min uppgift att förstå var värderingarna kommer ifrån, ställa nyfikna frågor när tillfälle ges för att visa på andra synvinklar. Men jag kan aldrig tro att eller förvänta mig att en anpassning åt andra hållet kommer att ske. Vi är inte alla lika, men vi är inte heller så olika. Individuella personligheter möter vi över hela världen, en del är mer lika mig, andra mindre. Jag tror på viljan att mötas, jag tror på viljan att kommunicera, jag tror på viljan att förstå. Frågan är hur jag ska få fler att dela min vilja?
Skämtet på golfbanan gick inte hem, men vi skrattade ändå hjärtligt när vi insåg hur olika vi tänker, uttrycker oss och väljer att kommunicera – för viljan att mötas fanns där.
[Tweet ”Vi är alla lika olika!”]